Tidsåldrarna:
epoker i civilisationen

Astrologins tidsåldrar: civilisationens utveckling

Skyttens tidsålder, 19540-17380 f.Kr., bör ha varit en folkvandringens tid med nomadsamhällen som förflyttade sig vitt och brett över världen, befolkade nya landsändar och förökade sig tydligt mer än dessförinnan — i synnerhet under de första 700 åren. Skyttens koppling till synen antyder också att bildkonsten florerade under denna period, som därför bör vara tiden för mycket av grottmåleri och skulptur. Religiös föreställning var abstrakt och vag, de högre makterna avlägsna, otydliga, tillvarons förlopp i grunden obegripligt.

Skorpionens tidsålder, 17380-15220 f.Kr., torde framför allt ha varit en era av magi och mytologi. De fördolda tingen lockade, det obegripliga förtjuste. Det behöver inte precis ha varit religionernas och gudsföreställningarnas begynnelse, men absolut en glanstid för magiska ritualer och födandet av många myter. Det skorpionska innebär också att denna epok är mer fördold för eftervärlden än de tidigare och följande, svårare att lära känna, med färre bevarade avtryck. Religionen gav en bild av nyckfulla, opålitliga gudar, av annalkande katastrofer, förlopp och skeden inför vilka människor var ytterligt hjälplösa - magiska, dunkla krafter verkade bakom det synbara.

Vågens tidsålder, 15220-13060 f.Kr., var den period då samhällsordning och lagstiftande tog sin begynnelse, människor ordnade sina samhällen och sina roller i dem, framför allt med avseende på regler och förpliktelser. Ett etiskt tänkande växte fram, likaså förmodligen ordnade parförhållanden — om än inte precis äktenskap i vår mening. Religiösa tankar såg världen som ett stort, logiskt sammanhang, där motsatser behövde balanseras och förenas, och tillvaron — även dess gudar — styrdes av en högsta ordning. Här bör de första försöken till kosmologi ha formulerats.

Jungfruns tidsålder, 13060-10900 f.Kr., hör jord till, samt arbete och flit. Här bör människors försörjning ha börjat organiseras noggrannare, verktyg hittats på och funktionellt tänkande tagit sig uttryck i vardagen. Under dessa år började stenar användas för att mala vildsäd. Både geten och hunden blev tama djur i människans tjänst. Ett visst överflöd bör ha blivit följden — här och där — av det effektiviserade arbetet. Religionen fick en smått vetenskaplig prägel, där omvärlden systematiserades och förklarades i begripliga — om än mytologiska — förlopp. Gudarna blev många och ganska mänskliga, naturkrafterna tydliga och mänsklig inblandning i dem fick metoder, i form av noggranna ritualer.

Lejonets tidsålder, 10900-8740 f.Kr., såg fördelningen av det överflöd som föregående tidsålder började kunna åstadkomma — en fördelning som blev allt mindre jämlik. I denna tidsålder utvecklades hövdingar och härskare, om än i liten skala, och folks samhällen växte till mer markanta omfång — Natufienfolket hade byar med så mycket som femtio hyddor och stora begravningsplatser, för att ståtligt hedra sina döda, som de även smyckade. Den fasta bosättningen begynte så sakteliga. Jägare lyckades fälla väldiga villebråd, såsom mastodonten och den strax utdöende mammuten. I slutet på perioden upprättades ett enkelt tempel med lergolv i Jeriko. Inom religionen vaknade högguden — en hierarki av makter i tillvaron, med en tydlig gestalt — skapare och härskare — i dess topp. Tanken att mänsklig uppgift är att dyrka och tjäna sin gudom slog rot.

Kräftans tidsålder, 8740-6580 f.Kr., är den epok då bofasta samhällen bör ha blivit alltfler och alltmer stadiga. Här ökade även trivseln av att istiden upphörde vid periodens början. Nordeuropa och Danmark befolkades. I främre orienten blev bosättning i byar med hus av lera det vanliga. Jeriko, den kanske första staden omgärdad av en mur, byggdes — dess mur var fyra meter hög, med utkikstorn på tio meter. Även viss sjöfart bör i detta vattentecken ha begynt — fast mer i små kanoter och hemtama vatten än i oceaner. Här blev religionen ömmare och mer vardagsnära, med föreställningar om skyddsandar och väsen vilka kunde kallas till hjälp i trångmål. Jorden som en moder, fruktbarhet som gudomlig välsignelse, mänsklig välgång som en angelägenhet även för gudar.

Tvillingarnas tidsålder, 6580-4320 f.Kr., borde vara den period i vår historia då vi utvecklade skriftspråk och förmågan att kommunicera utförligt med varandra. Här utvecklades också kommunikation i formen av transport och resande. Det var i början på den här eran som hjulet uppfanns. I Egypten byggdes bevattningskanaler. Inom religionen återkom föreställningen om ett polariserat världsallt, född i Vågens tidsålder, och fick mängder av uttryck och exempel. Religionen blev ett gytter av gudar och krafter, ritualer blev mer lekfulla, en mytologi med såväl humor som många fascinerande äventyr växte fram.

Oxens tidsålder, 4320-2160 f.Kr., bör vara jordbrukets tid framför annat, när de fasta åkerbruken blev det vanliga och sålunda skapade ett överflöd. Kött tillreddes över eldar och yxan uppfanns. Trygghet och stadga kännetecknade samhällslivet, i synnerhet under mittenperioden, århundradena runtom 3000 f.Kr., då bland annat Egypten samlades under en härskare — kung Menes, den första människan i historien vars namn är känt (men nog borde några namn bland Lejonets tidsålders stora gestalter leva kvar, kanske i myterna). I början på eran restes många stora stenar i Bretagne, den största på nära 350 ton torde ha krävt nästan 4000 människor för att resas. Senare kom Stonehenge till, samt de stora pyramiderna och sfinxen. Mot slutet på eran begynte järnåldern. Religionen kom ner på jorden, med naturkrafter i centrum och höga gudar i avlägsen periferi. Fruktsamhet var kärnan, såväl mänsklig som vegetarisk, stimulerad av enkla riter med tydligt kroppsligt innehåll — offer med blod, säd, vatten, jord. Föremål för dyrkan var utpräglat jordiska, såsom djur och natur.

Vädurens tidsålder, 2160-1 f.Kr., var en period av krig och utmaningar, många starka kämpar med kort tålamod och härskare med outsläcklig törst på erövringar — i synnerhet de sista 700 åren, med såväl spartaner och Alexander den store, som det Romerska rikets expansion. Också i himlen krigades det — religionen blev smått kaotisk, med mäktiga gudar i ständiga bataljer om makten och en höggud som inte stod över detta, snarare hämndlystet slog till mot såväl människor som andra gudar om de verkade sticka upp. Offer blev vanliga och gärna kostsamma — bråd död för svärd eller eld.

Fiskarnas tidsålder, 1-2160, är trons epok, dominerad av kristendomen. De första 700 åren var rörliga, letande efter den bästa religionen och stadfästande den. Mellan 700- och 1400-tal rådde den etablerade, oomstridda religionen i närmast diktatorisk form. Från 1400-talet kom stridigheter mellan religionerna och mellan doktriner inom var och en av dem. De slåss om herravälde och berättigande, så att de i princip riskerar att bli varandras död, allihop — de traditionella religionerna såväl som nya påfund, samt många andra doktriner med krav på lydnad och blind tro. Religionen stiger fram som tillvarons kärna och mening, dominerande både vardag och helg. Dess budskap är underkastelse och underdånighet för människor, medan gudomen är upphöjd, onåbar och i grunden obegriplig — väsensskild från jordiskt och mänskligt. Lydnad inför det gudomliga understryks, ritualerna blir fler och ska utföras oftare, inte mycket i livet ska ske utan den religiösa närvaron. Tro är nyckeln, att veta är blasfemiskt att ens hoppas på.

Vattumannens tidsålder, 2160-4320, är vetenskapens segertåg över världen. Det begynte så vitt vi idag kan se redan med vad man kallar den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, men då var i realiteten det religiösa samhället alltjämt starkast. Under Vattumannens tidsålder blir de första dryga 700 åren en reaktion på trossatser och livsåskådningar bildade runt obevisbara, obekräftade teser och föreställningar från föregående tidsålders religioner och andra dogmer — i stället startar ett sökande efter så pass stora sanningar att de kan vara fundament för både en vetenskaplig världsordning och en världsbild för människor att rätta sina liv efter. De följande 700 åren råder denna världsordning och fördjupas, omfattande kunskap om vår värld och dess villkor blir tillgänglig, men också bestämmande för vad människor uppmuntras att tänka. Det blir, på sitt sätt, en likriktning av mänskligt tänkande, om än aldrig så långtgående och fascinerande. De sista 700 åren kommer nya vetenskapliga revolutioner, med helt andra paradigm och principer, för att slåss om herraväldet och om definitionerna — likaså återkräver människor rätten att tänka fritt, fabulera och fantisera utan relation till etablerade sanningar. I religionen ersätts tron av vetande — sanningen, den kosmiskt storslagna, är det gudomligas verkliga natur. Därmed blir guden en och densamma — knappast av mänsklig gestalt, om ens en gestalt alls, ej heller ett väsen av särskild, från det världsliga skild dignitet. Världsalltet är ett, sammanhållet och enhetligt — allting finns inom det och följer dess lagbundna spår. En sådan religion har förstås svårt att acceptera avvikelser och alternativ.

Stenbockens tidsålder, 4320-6580, är eran för de verkligt stora byggnadsverken. Då konstruerar människorna alla möjliga storverk, säkert med hjälp av alla de kunskaper som den föregående tidsåldern bringat. Man håller sig möjligen någorlunda på jorden och dess närmaste grannar, men i så fall blir dessa himlakroppar övermåttan exploaterade, i synnerhet under den sista tredjedelen av eran, då människors skapelser kan få sådana format att de inte står himlakropparna långt efter. Förmodligen ordnas hela solsystemet till ett slags enhetlig värld, med samtliga planeter och månar på sätt och vis sammanfogade i ett hårt exploaterat nätverk. Religionen blir en ordnad, fast kyrka av väldigt format med såväl makt som omfattande uppgifter. Ordningen är helig, liksom uppgiften vilken mänskligheten åläggs — att stadfästa kyrkan, få den att växa och växa, driva civilisationen framåt mot ett konkret formulerat, storslaget mål, där enskilda människor har ringa betydelse, likaså deras privata behov — men samhället i stort ska berikas och förbättras.

Skyttens tidsålder, 6580-8740, är den period då rymdresandet bör sätta fart på allvar. Kanske dröjer det så länge innan människan kommer tillrätta med de väldiga avståndens problem, lär sig kröka tiden eller något, så att vårt solsystem inte längre är gränsen för vår utforskning. Uttryckt med ljusets hastighet är avstånden inom solsystemet blott minuter, därför överbryggbara även vid betydligt lägre hastigheter, medan det till andra solar och planeter även för ljuset är fråga om åratal. När äntligen den nöten är knäckt börjar det riktigt stora äventyret. Inom religionen faller kyrkan sönder, dess grepp om människorna lossnar, och ingen är angelägen om en ny ordning i dess ställe. Högre makter — om de finns — är så avlägsna att de bara kan anas, mål och mening med livet hägrar långt där borta men går knappast att nå eller ens tydligt föreställa sig. Religionerna är många, deras betydelse i vardagligt liv perifer eller i alla fall svårtolkad — här letas efter nya sanningar, nya gudar, nya vägar till självförverkligande.

Och så vidare.